Äntligen på väg...

Nu har utbytet äntligen börjat. Igår lämnade tåget perongen från Bräcke och det kändes just då lite dystert att säga hej då till mamma och lillebror, det skär lite i mig att jag inte ska få träffa min familj på sex månader. Just nu på centralstationen i Stockholm och ska möta upp alla andra deltagare klockan elva för att åka ut till ett vandrarhem i tre dagar för ett utreseläger. Det känns väldigt bra nu när jag väl är här och jag ser fram emot att få återse de andra deltagarna.

Under dessa tre dagar på utreselägret ska vi förbereda oss lite på vilka situationer vi kan hamna i och vad vi bör tänka på då. Vi kommer att ha utbildning i mänskliga rättigheter och säkerhet, kulturskillnader och en hel del diskussioner och lekar.

På fredag morgon kvart över nio ska planet lyfta från Sverige och vi beräknas ankomma till Bangalore ca. 04.50. Väl på plats ska vi paras ihop med våra indiska parkamrater och förmodligen göra en hel del lekar för att lära känna varandra. Att få lära känna denna person jag ska spendera dag och natt med under sex månader är det jag ser mest fram emot just nu.

Jag har förberett mig lite genom att läsa lite böcker om indien samt sett på lite dokumentärfilmer. Jag känner mig ganska förberedd på hur annorlunda Indien kommer att vara gentemot Sverige men jag tror aldrig att man kan få den rätta uppfattningen om hur det ser ut och fungerar för än man har varit där på plats. Att få uppleva landet med egna ögon ger otroligt mycket mer insikt än alla böcker och dolumentärfilmer.

Nu är klockan strax efter åtta på morgonen och jag lade in all min packning i ett förvaringsskåp. Tydligen skulle man få en kod till detta skåp som jag trodde matades ut på ett kvitto...tydligen så uppkom koden direkt på displayen och jag tittade hastigt bort och missade den så nu måste jag springa och leta upp någon som kan hjälpa mig med detta. Jag har inte otur, jag är bara lite klantig ibland.